Britt Altin

Minnen och funderingar från 27 år med Örnsköldsviks BK
(Artikeln publicerad i 100pport 1/97)

Hade alltid trott att minnen – såväl roliga som mindre roliga – skulle fördunklas med kvadraten av avståndet. Men när jag nu ca 50 mil från platsen för brottet, inventerar mina minnesförråd, kan jag konstatera, att så alls inte är fallet. Små enstaka händelser och detaljer framstår tvärtom klarare än vad som en gång verkade jätteviktigt. Konstigt egentligen.

1959 blev vi – Börje, Britt och vår boxertik Rockie medlemmar i Ö-viks BK. 1987 anmälde vi oss och vår boxertik Vicky i Nacka BK. En lång radda år som gått däremellan. Och som gått obeskrivligt fort. Men det lär ju vara tecken på att man trivts och haft händerna fulla.

För att börja med den minsta aktiviteten inom ÖBK så minns jag väl när klubben i SKK:s nedre norra regi arrangerade sin första officiella utställning. Det var i augusti 1967. Vi ordnade med träffar för att lära ut litet utställningsteknik. Massor av blivande utställare strömmade till platsen framför Nolaskolan. Vi jobbade häftigt i tre ”ringar”. Alltid var det väl någon som lärde sig något. Med den brist på rutin, som rådde i klubben i dylika sammanhang blev det en arbetsam utställning, men allt klaffade faktiskt. Denna premiär har ju följts av flera utställningar kombinerade med lydnadsklasser, där även hemmaekipage skördat lagrar. I detta sammanhang måste jag naturligtvis nämna våra valputställningar, underbara ”spektakel” och samtidigt bra träningstillfällen för såväl valpar som förare. Men även synnerligen slitsamma ur funktionärssynpunkt. Det var förvisso mycket svårare att bedöma valpar är vuxna hundar.

En annan intressant aktivitet, som jag önskar flera ville försöka sig på, är avläggande av prov för tjänstehundscertifikat och bevakningshund. Det är en givande utbildning, där själva bevakningsprovet kan sägas vara en utökning av det i BOK ingående bevakningsprovet. Även spårprovet skiljer sig en del från vårt vanliga ”spårande”. Fick nyligen syn på ett foto från klubbens första tjänstehundsprov. Jag minns, att det genomfördes i hällande regn med ett dominerande feminint deltagande – från förare, tävlingsledare (tillika kursens instruktör) och till tvenne domare, varav den ene var ett maskulinum – Torsten Domeij. Heders åt honom! Fastän å andra sidan – han måste ha trivts.

Vid vidare bläddrande i albumet fann jag bilder av klubbstugan i begynnelsen. Det är nog inte många av dagens medlemmar, som skulle känna igen den. Framför allt inte invändigt. En kall, trång entré, 1 rum + kök. Sluttande golv, dragiga fönsterkarmar, ett ur brandsäkerhets-synpunkt livsfarlig öppenspis, enl. Karl-Axel Melin. I köket vedspis, som rök in ganska ordentligt. För det mesta! Svårt att nu fatta vidden av det jättearbete som nedlagts för att få dagens väl fungerande klubbstuga. Andra byggnader inte att förglömma. Och var stode vi utan Kalle Scherman. Man bör också honorera allt slit med appellplaner och vägen till stugan.

Klubbens ekonomi var minst sagt svag till en början. För att förbättra den åtog vi oss en hel del vaktuppdrag med hund. T.ex. invigningen av plasthoppbacken, målgången i det första Örnloppet, hockeymatcherna i Kempehallen. En rolig episod därifrån var när Börje stod vakt vid ett insläpp och vägrade släppa in A-kedjan. Han kände nämligen inte igen spelarna. Tablå! Efter det gick de över till Djurgården.

Vi ställde även upp vid midsommarfesten i Kornsjö. Men det var ett jobbigt och ganska deprimerande uppdrag, med allmänt stök, slagsmål och spritorgier. Så snart vår ekonomi stabiliserats, slutade vi därför.

Ett annat sätt att dra in pengar till klubben var att anordna hunddragna sulkykörningar för barn, på Barnens Dag. Alltså ställde vi första gången upp framför ÖTS med hundar och sulkies. Men hade inte i vår vildaste fantasi kunnat förutse publiktillströmningen. Anna-Lisa Nordin fungerade som biljettförsäljerska/kassa och stod till sist med handväska, bagar och alla tillgängliga fickor stinna av slantar. Det kostade 50 öre/turen och vi tjänade faktiskt en bra hacka.

En sak, som vi förstod att vi måste satsa på – då som nu – var utbildning. Men oj vilken skillnad. Inte på kvaliteten på utbildningen. Den höll hög klass med tillgång till dåvarande Hundskolans erfarna expertis. Men så hade övre Norrland t.ex. inga möjligheter att driva utbildning i egen regi. Vad göra? Naturligtvis erbjuda dem att deltaga i våra kurser och konferenser, som huvudsakligen hölls i Sollefteå. Och de kom. Avstånd? Vad då? 55 mil enkel resa var väl ingenting för dåtidens eldsjälar. Ersättning? Vad då? Klart att var och en betalar själv bara för att få komma. Förläggning? Stora kylslagna gamla logement, där vi kvinnliga och manliga kamperade, ca 10-15 tillsammans och delade på några kallvattenkranar för morgontoaletten. Men roligt hade vi och kamratskapet var fantastiskt.

Ja, det var litet plock s a s vid sidan av det egentliga brukshundarbetet. Sådant som man kanske glömmer bort i dagens effektivitet, men som bidrar till helhetsbilden av klubbens arbete. I detta sammanhang vill jag också passa på att erinra om det många gånger otacksamma arbete, som i alla år uträttas i köksregionerna. Jobbigt i och för sig. Och dessa funktionärer får ju dessutom avstå från att se och deltaga i allt det roliga, spännande och omväxlande som utspelas i fältmarkerna och på appellplanen. För visst är det så vi upplever vår levande tjusiga hobby, även den dag det stormar och det störtregnar.

Britt Altin