Lena Svensson

En SBK-profil i Örnsköldsviks BK

Lena Svensson

Våren 1979 gjorde jag mitt första besök på Hundtorpet.
Hund fanns inte i familjen, men nyfikenhet på bruksverksamhet hade väckts genom upplevelser under Luleåtiden.

En av de första tävlingsfunktionärer,
som jag hade turen att möta var Britt Altin.
Det mötet gav mig många riktlinjer inför de år, som skulle komma inom SBK- rörelsen.
Den dag det här mötet ägde rum, pågick en brukstävling där momentet sakstövning
(uppletande av föremål idag) ingick. Rutan var utlagd på lägdan nedanför Björklunds. Därför var det fullt möjligt att som publik följa tävlingen från vägen. Britt dömde tillsammans med nå´n, vem har jag inget minne av.

Det som gjorde så stort intryck på mig var, att hon, trots uppdraget, noterade att
där stod några som hon dels inte kände och som dessutom verkade vara totalt okunniga. Resultatet blev en presentation av sig själv och momentet. Därefter fick vi under fortsatt tävling kommentarer om hundarnas arbete från en domares utgångspunkt. Mycket intressant och dessutom en känsla av att vara välkommen.

Med åren så lärde jag känna Britt och hennes man Börje mycket väl. Fascinationen i deras liv stavades BOXER och SPÅR. Otaliga är de antal spår vi tränade och diskuterade ute på Genesön. Vi slutade aldrig att förundra oss över hundens otroliga förmåga att lösa uppgiften. Deras Vicky och min Urax var alltid goda vänner, vilket var tur, då de delade utrymmet längst bak i Opeln på våra utflykter. Britt hade, konstigt nog, nämligen inte körkort.

Som en röd tråd i Britts brukshundvärld löpte kunskapen. Att ta reda på, att ha kunskap om den uppgift hon skulle genomföra, var ett adelsmärke. Förutom bruksdomare var hon också utställnings- och korningsdomare. Några av oss, som fortfarande är aktiva i ÖBK, fick ta del av hennes insikter genom de utbildningar hon genomförde i klubben. Snacka om noggrannhet.

En av de saker som följt med mig från ”altin-tiden” är den totala integritet de hade inför domaruppdraget och andras dömande. Redan under 1960- talet dömde de från Norrbotten i norr till Gästrikland i söder. Det var nämligen ÄNNU mer ont om domare på den tiden.
De dömde ofta tillsammans och jag kan tänka mig, att bedömningssituationer ofta diskuterades till och från tävlingarna
Vid ett tillfälle berättade Börje, att han stått vid sidan om, när Britt dömde. Eftersom de var så ”samdömda” passade han på att sätta ”sina” siffror från sin position. Oj, vad det skiljde på betygen. Det gav honom en tankeställare och med det var det slut på att kommentera domarsiffror från publikplats. Solidaritet alltså.

Efter alla år i Örnsköldsvik kom så den dag, när flyttbilen brummade söderut med Altins tillhörigheter. Börjes yrkesverksamma liv var avslutat och Stockholm, hemmaplan, lockade. Vid avtackningsfesten berättades och mindes många roliga, tänkvärda, dråpliga och allvar- samma händelser från ALLA år i Ö-vik.

Mitt dråpligaste var, när vi allvarligt funderade på, om det inte vore bäst att till klubben införskaffa en uppsättning hjälmar à la bygghjälmar. Varför detta?
Jo, ovanstående domare hade vid en lydnadstävling på Torpet varit ytterst nära att få ”lämna in”, efter det att Bosse Wiberg (han på Räddningstjänsten) missat utkastet av metallapporten

Bara för att Stockholm blev ny adress, upphörde inte engagemanget i SBK. Nacka BK blev den nya klubbtillhörigheten.

”Norrlandsbeteenden” som levde kvar, trots flytten, var att PRATA med de tävlande på tävlingsdagarna och, när Britt fick en förfrågan om domaruppdrag, tyckte hon alltid att det var SÅ KORTA RESVÄGAR till klubbarna. Där hade de svårt att få domare om resan blev 5 mil eller längre.

Trots att boxer var HUNDEN med stort H, blev deras sista hund en labbe. Vid ett av mina besök på Sluttningsvägen, berättade Britt vilken ny värld som öppnats, när det nu fanns en hund med SVANS i huset. Allt måste flyttas upp en våning, för att inte den glada labb- svansen skulle dra med sig allt. Men Molly hann ge sin matte många nya insikter i hunden, med SITT sätt att använda nosen.

Att bli äldre innebär ju också, att risken för sjukdom ökar. Även Britt drabbades och de sista åren av sitt liv levde hon på ett sjukhem, då hon drabbats av Alzheimer. Börje är sedan i fjol ensam, men fortfarande ”still going strong”, även om det idag är Rotary som får del av hans tjänster.

Vi som hade förmånen och möjligheten att få träffa och lära känna Britt Altin, har nog alla med oss NÅGOT minne av henne. Hon var nämligen en PROFIL, som det var svårt att INTE se.

Vid pennan 2001-03-06
Lena Svensson