Ut me´domar´n
(Artikeln publicerad i Nolaskogshunden 3/83)
Under min nu snart 20-åriga ”karriär” som bruksprovs-, exteriör- och korningsdomare har jag ännu aldrig hört de orden uttalas någon gång. Inte högt!! Men jag är ju inte naivare, än att jag är medveten om, att en och annan förare vid en ev. felbedömning mumlat några väl valda ord i skägget och knutit handen i byxfickan. Och kanske med all rätt. Vi domare är ju bara människor vi med, som försöker göra vårt bästa. Jag vill också passa på tillfället att ge mitt erkännande till de tävlande i våra trakter, som verkligen för det mesta uppträder lugnt och sportsligt och gör att vi trivs med den många gånger grannlaga och svåra uppgift vi åtagit oss.
Varför blir man då domare och satsar tid, krafter och nerver på detta jobb? Mången tävlande kanske hajar till inför ordet nerver. Man menar, att det är väl enbart den tävlande, som är nervös. Ingalunda! Men det gäller ju att inte visa det och på så sätt skruva upp en redan laddad situation. Fast framför allt i början av domarbanan, innan man fått rutin och blivit lite hårdhudad, känns det alltid litet i maggropen, när man stegar ut på en appellplan eller in i en utställningsring. Och ändå gör man det, frivilligt t.o.m. !?!
Först är det väl ett brinnande intresse för hunden – det bästa hos människan. Detta intresse får sedan näring av tävlande med den egna hunden och en lust att tränga djupare in i alla problem. Och på exteriörsidan en stilla förhoppning att kunna bidra till att får fram vackra välbyggda och sunt fungerande hundar.
Men det är klart att efter en hel dag i domarfunktion med värkande rygg, iskalla fötter och obetydligt fungerande intellekt, så är man beredd att säga, att detta är väl sista gången i alla fall. Och en annan sak. Den tävlande får ju, om dagen varit lyckad, ett bra resultat och ett pris dessutom att glädjas åt. Domaren får, om dagen varit lyckad, åtminstone inget skäll…Och ändå! Det går några dagar, man samlar ihop sig och står där igen med domarsiffror och protokoll färdig att ta en ny dust i kretsar av alla entusiaster.
Vilket är nu det mest intressanta av alla domaruppdrag? Svårt att säga. Alla har ju för- och nackdelar. För en exteriördomare är det en sann glädje att få se en samling vackra och sunda hundar, kanske ibland en riktig topphund, så får ens hjärta att klappa fortare. Samtidigt är man ju ensamdomare mera pressad. Man har ingen att dela svårigheterna med. Samma glädje känner man ju på brukssidan inför en härligt arbetande hund, som just denna dag fungerar 100%-igt.
Men ändå tror jag, att arbetet som korningsdomare är det mest fängslande. Kanske därför att det aldrig blir enahanda och rutinbetonat. Samtidigt kanske också därför att det är det svåraste. Att försöka utröna vad som döljer sig där inne i hunden.
En sak som jag tror att många domare instämmer med mig i, är att man genom allför flitigt dömande förlorar kontakten med de tävlande och kommer att känna sig utanför kamratkretsen. Detta har jag försökt komma tillrätta med genom att själv – om än med ringa framgång – sälla mig till tävlandes och utställarens stora skara. Det där med framgång gör så lite, jag är ju med i gänget och stämmer in i den råa med hjärtliga tonen. Framgång, förresten. Jag har ju världens bästa hund i alla fall.
När jag lovade att bidra med ett opus till jultidningen, lovade jag också att återberätta några roliga episoder. Men det är så många att det är svårt att sovra. Jo, varför inte den senaste? Kunde även ha´blivit min sista !? När en tävlande (nämner inga namn) i elitklass spår i momentet metallapportering plötsligt singlade i väg det tämligen vassa föremålet i perfekt riktning mot mitt huvud. Min sekreterare varnade mig. Jag hukade – och apporten landade i jackärmen på föraren och ändrade riktnig och så slutklämmen. Föraren (fortfarande inga namn) är brandman och förärade sig senare en riktig brandhjälm med inskriptionen: ”Att bäras, när jag dömer honom nästa gång”. Och det skalljag göra, var så säker. Än skall ni inte bli av med mig.
Ut me´domar´n – Leve domar´n
Dessa både sentenser behöver vi domare. Dels för att besinna att vi inte är ofelbara och dels som hjälp och inspiration i vårt svåra, hårda men roliga, underbara jobb.
Text: Britt Altin